Mitt förra liv, har inte riktigt berättat om det för er. Men det bestod av ständigt festande och polisbrev hem i postlådan "Amanda Dahlström är kallad på förhör". Det handlade om allt från stulna bilar till misshandlel. Förstod inte hur min mamma orkade med mig, helt ärligt. Hon har varit en riktig kämpe, min mamma. Vi har klarat av mycket tillsammans, och hon gav sig aldrig. Trots socutredningar, polisanmälningar & rättegångar. Hon stod alltid vid min sida och stöttade mig så att allt tillslut blev bättre. Soc sa också till oss i ett samtal, att hade jag inte haft den mamman jag hade så hade dom placerat mig på något hem. Och den tiden så fattade jag inte vad min mamma gjorde för mig, jag tyckte bara att hon var "dum i huvudet, jobbig och la sig i ALLT". Men nu i efterhand förstår jag att hon bara ville mitt bästa. Det sa hon alltid också "Amanda, jag är rädd om dig!" men jag blev bara sur och bad henne dra åt helvete eller något annat helt sjukt elakt. Mitt liv var helt totalt kaos den tiden, förra blev jag gravid med Gustavs barn i juni, graviditeten var helt ovetande hela sommaren. Så jag drack och gjorde allt man inte ska med barn i magen. Jag hade inte fått min mens på en hel månad (juli) vilket jag tyckte var mycket märkligt. Så då var jag med Therese och vi SNODDE ett graviditetstest från en affär i stan. Gick in på max-toan och testade mig. Det visade negativt, konstigt nog. Så det var ju bara att festa vidare och "ha kul" hela sommaren, tänkte jag. I september när jag fortfarande inte fått min mens så började jag tänka på att jag kanske är gravid, igen. Så vi skulle på fest, men jag rörde inte en droppe. Några dagar efter när jag var med Therese och Charlotte så gjorde jag ett nytt graviditetstest som visade positivt. Jag blev helt chockad och Therese började nästna gråta o ba: "FAAAN VA BRA KOMPIS!!!". Jag kommer ihåg hur jag går upp för trappan till mamma som satt på övervåningen och kollade på tv. Jag sa bara "eh.. jo, jag gjorde ju det här graviditetstestet, och det visade att jag är med barn". Mamma blev helt paff! Sa ingenting på flera minuter. Och jag sa att jag ville behålla barnet (som jag nu trodde var ett). Mamma var absolut emot det.. Då. Jag tyckte hon var dum i huvudet igen, och kände bara att "det här är MITT barn, jag borde väl förfan få bestämma det själv". Såklart, hade jag stått i mammas skor den där dagen så hade jag säkert gjort samma sak. Hur skulle lilla oansvariga Amanda kunna ta hand om ett barn, när hon knappt kunde ta hand om sig själv? Dagarna gick, jag tänkte och tänkte. Jag och mamma gick till ungdomsmottagningen som bokade in tid till gynmottagningen för första ultraljudet och en annan tid till någon kurator på ungdomsmottagningen. Jag gick först till kuratorn, hon bara satt där o babblade. Hade med mig Samanta dit. Och det värkade som den där kuratorn baaara ville leda in mig på abort-spåret, hon rabblade upp alla nackdelar och sen tillsist sa hon bara "visst, det finns väl många fördelar också", men nämnde ingen av dom. Dagen kom och jag och mamma gick till gynmottagningen. In i ett rum (utan mamma) och gjorde vaginalt-ultraljud. Tog en evighet. Och barnmorskan märkte att det var två, helt chockad låg jag där (NAKEN) och bara grät, grät och grät och grät. Jag fick iallafall gå hem och tänka över det. Ringde till Therese och berättade hon tyckte såklart att det bara var positivt med det, den positvia vännen hon alltid varit! Men jag bara grät och sa nej. Såg inga som helst positiva saker med det, ville bara ta bort en av dom och ha EN BEBIS (usch för mig). Jag kom på ständiga besök hos gynmottagningen och sa "jag har inte bestämt mig... ännu" och fick ny tid. Sådär höll det på ett tag, tills jag fick en deadline, jag måste bestämma mig! Innan det är försent. Jag fick då längre betänketid och när jag kom tillbaka berättade jag att jag bestämt mig för att behålla dom. Barnmorskan blev inte så chockad, eftersom hon hela tiden lyssnat på mig när jag berättat att jag nääästan var säker på att jag skulle behålla. Blev inskriven på mvc, och ständiga koller blev det där. Jag träffade så småningom anton också, och var med honom HELA TIDEN. Jag bara totalt "sket" i alla mina kompisar, bara jag fick vara med honom så var jag nöjd. Ibland gick jag till stan och umgicks med mina kompisar, och det var skönt att ändå kunna ha dom kvar. Fast jag inte ägnade den minsta tid åt att verkligen visa att jag älskade dom och behövde dom, ändå. Under min graviditet hände inte så mycket, var för det mesta hemma hela dagarna.. umgicks med anton och med min familj. Tillslut när jag för första gången på riktigt riktigt länge sov hos Samanta för att dagen efter följa med henne i skolan, det var då allt började. Fick sammandragningar i skolan och förverkar så in i tusan! Mamma ringde till förlossningen när jag satt på bussen påväg hem igen. Och dom sa att jag skulle åka ner direkt så dom skulle få kolla att allt var bra. Samanta följde med. Mamma ringde Anton, och han var också där inom kort. Jag blev inlagd för natten, och 2 dagar senare fick jag beskedet att NU SKULLE DET HÄNDA. Som jag hade väntat och som jag hade längtat att få ut mina tjejer, att den jobbiga graviditeten skulle bara försvinna. Men när jag väl låg där så var jag livrädd, hur skulle det gå? Skulle jag bli en bra mamma? Hade inga svar på mina frågor. Direkt när jag hörde deras skrik när dom kom ut så började jag gråta, såklart. Jag var så glad, ville bara se på dom, krama dom, vara med dom. Men kärringarna (ursäkta språket) bar iväg dom, BORT FRÅN MIG, bort från deras mamma. Mådde så dåligt då, men visste att dom var tvunga för attt dom skulle överleva så det var klart att jag accepterade det. Jag låg på förlossningen i ca en vecka efter dom hade fötts, jag kämpade varje dag. Fast jag hade så sjukt ont efter snittet att jag inte kunde gå. JAG VILLE GÅ! Jag ville ner till mina döttrar, som låg på en annan avdelning 2 korridorer bort och 2 trappor ner, långt, alldeles för långt bort från deras mamma. Jag kämpade och gick och alla på förlossningen sa att jag skulle vila. VADÅ VILA?! Jag kämpade in i sista minuten, kunde inte gå ner. Så anton körde mig i rullstol, jag kved som en skadad fågelunge så fort vi körde över ett gupp men så fort vi kom ner till prinsessorna kunde jag ställa mig upp och hålla i kuvösen dom låg i och bara stå och stirra mig blind i timmar. tillslut fick jag också flytta ner till barnavdelnignen i rummet bredvid där dom låg, så då kunde jag bara gå in och titta på dom när jag ville, det var en underbar känsla. Och tillslut fick dom även komma in och vara inne i mitt rum vissa stunder, när dom klarade sig utan kuvösen. Och tillslut sov dom hos mig. Jag var med dom dygnet runt nu, och äntligen fick jag känna att jag var den mamma jag alltid velat vara för dom. En månad PLUS är en lång tid att bara ligga nere på ett sjukhusrum dag ut och dag in. Tillslut fick jag gå ut och gå turer med dom i vagnen, FRIHET. Frihet, med mina döttrar, själva, utan någon personal, dom var MINA nu.. för stunden, tills vi skulle tillbaka igen. Fick ju bara vara ute en halvtimme max, för att det var så kallt ute och dom ännu var så himlans små. Den dagen vi blev utskriva från helvetet som jag nu kan kalla det efter allt som hänt där nere (när dom socanmälde mig och allt det där, har skrivit om det i tidigare inlägg) den dagen var helt underbar. Mamma hämtade oss, och vi bara var samlade hemma, hela familjen. HEMMA. Så som det skulle vara. Nu var Yoanna & Yoline för första gången officielt mina utan ständiga kontroller och sura sjukhuspersonaler, dom var bara MINA. Men hur är egentligen livet som mamma nu då? Det är HELT UNDERBART! Åh. Kan inte förklara med ord. Finns ingenting som skulle kunna vara bättre, det finns inget annat liv jag vill leva. Utan jag vill vara den Amanda jag är just NU, lycklig tvåbarnsmamma med massa stöttande familjemedlemar och kompisar. Mitt liv är helt enkelt bäst! Det hade jag aldrig kunnat säga förut. Men nu menar jag det! Det är helt underbart. Visst, såklart kan det vara jobbigt och ansträngande att vara ensamstående tvillingmamma, men det är absolut värt alla jobbiga stunder. För så mycket man får bara av att kolla på mina fina älsklingar, det täcker alla mörka stunder som någonsin varit. Och allt som hänt mellan mig och anton är helt bortblåst, jag är glad att han lämnade mig. Så glad! För jag har nog aldrig någonsin mått bättre. Nu har jag allt fokus på mina fina prinsessor, och kommer alltid vaka över dom även när dom är 50 år gamla, dom är alltid mina fina döttrar. Yoanna & Yoline, mammas pärlor. Kommer alltid finnas här för er. Och har lärt mig från min egen mamma, kommer vara precis lika bestämd och kommer vara en riktig krigare för att ni alltid ska ha det bra. Det bästa och finaste som någonsin hänt mig, jag älskar er. ♥