Förbud hit och dit
1. Godisförbud
Vaf*an är det liksom? Tycker ni att era barn är TJOCKA? Nej tycker det är fel att säga till ett barn "Gumman, vill du ha 1000 kr? Ah, du får inte käka godis på ett år". Nej! Isåfall tycker jag (så som jag ska upfostra Yoanna & Yoline) GODIS = lördagar! Ingen annan dag i veckan, man ska "längta" till godiset. Typ : åååh.. idag är det lördag! då får vi våran godispåsee wiewiewiie! Lite överdrivet dock, men ni förstår haha. Tycker absolut det är fel att ge barn godisförbud och muta med pengar! Den här kan ni dock köra "Hjärtat, ifall du aldrig rör en cigarett då får du 1000 kr!" Got it?
2. Utegångs/kompis/mobil/data/tv och alla dess förbud
Tror inte på STRAFF! Om erat barn kommer hem dyngrak en fredagkväll och dagen efter får hon/han utegångsförbud, inga kompisar, mobil INGENTING! Du har gjort F E L. Tror inte dom lär sig av det. Jag tycker hellre att man kan prata med dom om vad som hände igårkväll egentligen? Eller varför gjorde du det? Var det nödvändigt? Osv osv.. Så att man på något sätt iallafall lyckas ha en tillit till dom. För låser du in henne (vi säger nu att det är en tjej) på rummet i en dag och sen släpper ut henne. Vad tror du hon har lärt sig då? INGENTING! Då är hon bara sur på dig och tänker "åh, idiotmamma! hatar henne, kärringjäveln". Men berättar du för henne hur rädd du är om henne och hur mycket du älskar henne och sådär så tror jag att dom tar in det mera. Och vill du ge ett såkallat "straff" så ha regelbundna 'kontroller' när hon ska ut, dvs att du ringer henne, frågar vart hon är, vad hon gör, vilka hon är med, när hon ska hem osv.. Och låt henne SOVA HEMMA. För det kan vara tillräckligt stort straff för en 16 årig trotsig tonåring.
Ni förstår vad jag menar hoppas jag. Jag är inte emot FOLK som använder förbud, men det ingenting jag själv skulle använda. Kanske om det hade hänt eller om dom hade gjort något riktigt JÄVLIGT. Men inte för att dom sa "faaaaan" eller någon annan löljlig sak! Nej. Tack för mig! pööösss♥
mitt förra liv - allt där emellan - livet som mamma.
Mitt förra liv, har inte riktigt berättat om det för er. Men det bestod av ständigt festande och polisbrev hem i postlådan "Amanda Dahlström är kallad på förhör". Det handlade om allt från stulna bilar till misshandlel. Förstod inte hur min mamma orkade med mig, helt ärligt. Hon har varit en riktig kämpe, min mamma. Vi har klarat av mycket tillsammans, och hon gav sig aldrig. Trots socutredningar, polisanmälningar & rättegångar. Hon stod alltid vid min sida och stöttade mig så att allt tillslut blev bättre. Soc sa också till oss i ett samtal, att hade jag inte haft den mamman jag hade så hade dom placerat mig på något hem. Och den tiden så fattade jag inte vad min mamma gjorde för mig, jag tyckte bara att hon var "dum i huvudet, jobbig och la sig i ALLT". Men nu i efterhand förstår jag att hon bara ville mitt bästa. Det sa hon alltid också "Amanda, jag är rädd om dig!" men jag blev bara sur och bad henne dra åt helvete eller något annat helt sjukt elakt. Mitt liv var helt totalt kaos den tiden, förra blev jag gravid med Gustavs barn i juni, graviditeten var helt ovetande hela sommaren. Så jag drack och gjorde allt man inte ska med barn i magen. Jag hade inte fått min mens på en hel månad (juli) vilket jag tyckte var mycket märkligt. Så då var jag med Therese och vi SNODDE ett graviditetstest från en affär i stan. Gick in på max-toan och testade mig. Det visade negativt, konstigt nog. Så det var ju bara att festa vidare och "ha kul" hela sommaren, tänkte jag. I september när jag fortfarande inte fått min mens så började jag tänka på att jag kanske är gravid, igen. Så vi skulle på fest, men jag rörde inte en droppe. Några dagar efter när jag var med Therese och Charlotte så gjorde jag ett nytt graviditetstest som visade positivt. Jag blev helt chockad och Therese började nästna gråta o ba: "FAAAN VA BRA KOMPIS!!!". Jag kommer ihåg hur jag går upp för trappan till mamma som satt på övervåningen och kollade på tv. Jag sa bara "eh.. jo, jag gjorde ju det här graviditetstestet, och det visade att jag är med barn". Mamma blev helt paff! Sa ingenting på flera minuter. Och jag sa att jag ville behålla barnet (som jag nu trodde var ett). Mamma var absolut emot det.. Då. Jag tyckte hon var dum i huvudet igen, och kände bara att "det här är MITT barn, jag borde väl förfan få bestämma det själv". Såklart, hade jag stått i mammas skor den där dagen så hade jag säkert gjort samma sak. Hur skulle lilla oansvariga Amanda kunna ta hand om ett barn, när hon knappt kunde ta hand om sig själv? Dagarna gick, jag tänkte och tänkte. Jag och mamma gick till ungdomsmottagningen som bokade in tid till gynmottagningen för första ultraljudet och en annan tid till någon kurator på ungdomsmottagningen. Jag gick först till kuratorn, hon bara satt där o babblade. Hade med mig Samanta dit. Och det värkade som den där kuratorn baaara ville leda in mig på abort-spåret, hon rabblade upp alla nackdelar och sen tillsist sa hon bara "visst, det finns väl många fördelar också", men nämnde ingen av dom. Dagen kom och jag och mamma gick till gynmottagningen. In i ett rum (utan mamma) och gjorde vaginalt-ultraljud. Tog en evighet. Och barnmorskan märkte att det var två, helt chockad låg jag där (NAKEN) och bara grät, grät och grät och grät. Jag fick iallafall gå hem och tänka över det. Ringde till Therese och berättade hon tyckte såklart att det bara var positivt med det, den positvia vännen hon alltid varit! Men jag bara grät och sa nej. Såg inga som helst positiva saker med det, ville bara ta bort en av dom och ha EN BEBIS (usch för mig). Jag kom på ständiga besök hos gynmottagningen och sa "jag har inte bestämt mig... ännu" och fick ny tid. Sådär höll det på ett tag, tills jag fick en deadline, jag måste bestämma mig! Innan det är försent. Jag fick då längre betänketid och när jag kom tillbaka berättade jag att jag bestämt mig för att behålla dom. Barnmorskan blev inte så chockad, eftersom hon hela tiden lyssnat på mig när jag berättat att jag nääästan var säker på att jag skulle behålla. Blev inskriven på mvc, och ständiga koller blev det där. Jag träffade så småningom anton också, och var med honom HELA TIDEN. Jag bara totalt "sket" i alla mina kompisar, bara jag fick vara med honom så var jag nöjd. Ibland gick jag till stan och umgicks med mina kompisar, och det var skönt att ändå kunna ha dom kvar. Fast jag inte ägnade den minsta tid åt att verkligen visa att jag älskade dom och behövde dom, ändå. Under min graviditet hände inte så mycket, var för det mesta hemma hela dagarna.. umgicks med anton och med min familj. Tillslut när jag för första gången på riktigt riktigt länge sov hos Samanta för att dagen efter följa med henne i skolan, det var då allt började. Fick sammandragningar i skolan och förverkar så in i tusan! Mamma ringde till förlossningen när jag satt på bussen påväg hem igen. Och dom sa att jag skulle åka ner direkt så dom skulle få kolla att allt var bra. Samanta följde med. Mamma ringde Anton, och han var också där inom kort. Jag blev inlagd för natten, och 2 dagar senare fick jag beskedet att NU SKULLE DET HÄNDA. Som jag hade väntat och som jag hade längtat att få ut mina tjejer, att den jobbiga graviditeten skulle bara försvinna. Men när jag väl låg där så var jag livrädd, hur skulle det gå? Skulle jag bli en bra mamma? Hade inga svar på mina frågor. Direkt när jag hörde deras skrik när dom kom ut så började jag gråta, såklart. Jag var så glad, ville bara se på dom, krama dom, vara med dom. Men kärringarna (ursäkta språket) bar iväg dom, BORT FRÅN MIG, bort från deras mamma. Mådde så dåligt då, men visste att dom var tvunga för attt dom skulle överleva så det var klart att jag accepterade det. Jag låg på förlossningen i ca en vecka efter dom hade fötts, jag kämpade varje dag. Fast jag hade så sjukt ont efter snittet att jag inte kunde gå. JAG VILLE GÅ! Jag ville ner till mina döttrar, som låg på en annan avdelning 2 korridorer bort och 2 trappor ner, långt, alldeles för långt bort från deras mamma. Jag kämpade och gick och alla på förlossningen sa att jag skulle vila. VADÅ VILA?! Jag kämpade in i sista minuten, kunde inte gå ner. Så anton körde mig i rullstol, jag kved som en skadad fågelunge så fort vi körde över ett gupp men så fort vi kom ner till prinsessorna kunde jag ställa mig upp och hålla i kuvösen dom låg i och bara stå och stirra mig blind i timmar. tillslut fick jag också flytta ner till barnavdelnignen i rummet bredvid där dom låg, så då kunde jag bara gå in och titta på dom när jag ville, det var en underbar känsla. Och tillslut fick dom även komma in och vara inne i mitt rum vissa stunder, när dom klarade sig utan kuvösen. Och tillslut sov dom hos mig. Jag var med dom dygnet runt nu, och äntligen fick jag känna att jag var den mamma jag alltid velat vara för dom. En månad PLUS är en lång tid att bara ligga nere på ett sjukhusrum dag ut och dag in. Tillslut fick jag gå ut och gå turer med dom i vagnen, FRIHET. Frihet, med mina döttrar, själva, utan någon personal, dom var MINA nu.. för stunden, tills vi skulle tillbaka igen. Fick ju bara vara ute en halvtimme max, för att det var så kallt ute och dom ännu var så himlans små. Den dagen vi blev utskriva från helvetet som jag nu kan kalla det efter allt som hänt där nere (när dom socanmälde mig och allt det där, har skrivit om det i tidigare inlägg) den dagen var helt underbar. Mamma hämtade oss, och vi bara var samlade hemma, hela familjen. HEMMA. Så som det skulle vara. Nu var Yoanna & Yoline för första gången officielt mina utan ständiga kontroller och sura sjukhuspersonaler, dom var bara MINA. Men hur är egentligen livet som mamma nu då? Det är HELT UNDERBART! Åh. Kan inte förklara med ord. Finns ingenting som skulle kunna vara bättre, det finns inget annat liv jag vill leva. Utan jag vill vara den Amanda jag är just NU, lycklig tvåbarnsmamma med massa stöttande familjemedlemar och kompisar. Mitt liv är helt enkelt bäst! Det hade jag aldrig kunnat säga förut. Men nu menar jag det! Det är helt underbart. Visst, såklart kan det vara jobbigt och ansträngande att vara ensamstående tvillingmamma, men det är absolut värt alla jobbiga stunder. För så mycket man får bara av att kolla på mina fina älsklingar, det täcker alla mörka stunder som någonsin varit. Och allt som hänt mellan mig och anton är helt bortblåst, jag är glad att han lämnade mig. Så glad! För jag har nog aldrig någonsin mått bättre. Nu har jag allt fokus på mina fina prinsessor, och kommer alltid vaka över dom även när dom är 50 år gamla, dom är alltid mina fina döttrar. Yoanna & Yoline, mammas pärlor. Kommer alltid finnas här för er. Och har lärt mig från min egen mamma, kommer vara precis lika bestämd och kommer vara en riktig krigare för att ni alltid ska ha det bra. Det bästa och finaste som någonsin hänt mig, jag älskar er. ♥
Förlossningsberättelse
Har ju skrivit en förut, men det var en mobilblogg så tänkte skriva om den nu :)
Den 8 februari 2011 så gick jag till skolan för att träffa mina gamla klasskompisar, det gick dock inte så bra.. När jag var van med att ta det lugnt och vara hemma så var det riktigt jobbigt, fick såna sjuka sammandragningar så jag ringde till mamma som ringde till förlossningen och dom ville att jag skulle åka in så dom kunde kolla. Det gjorde jag, och fick göra CTG och där såg dom att jag hade ganska täta värkar och dom sa till mig att jag fick stanna över natten, ganska spännande tyckte jag! Anton var där med mig hela tiden, han fick sova på golvet den natten, stackarn. Dom gjorde regelbundna kontroller på mig, så som blodprover, blodtryck, kollade hur mycket jag hade öppnats osv.. Nästa dag, den 9 februari så sa dom till mig att jag hade havandeskapsförgiftning, dom berättade också att jag förmodligen skulle få ligga på sjukhuset tills jag födde tjejerna. Jag började gråta, var ju LIVRÄDD! Hade ju inte planerat att dom skulle komma redan då, hade ju inte ens packat bb-väskan, köpt spjälsängar, bilstolar osv osv. Jag ringde mamma och hon kom ner med kläder och godis till mig och Anton. Anton struntade i skolan den dagen, så vi pratade och kom överrens om att han skulle gå till skolan nästa dag och att jag skulle ringa om det hände något. Nästa dag, den 10 februari (♥) så kommer barnmorskan in i rummet tar prover och allt som dom brukade göra. Sen sa hon bara att jag nog skulle få räkna med att ligga där ett tag till, men att barnen skulle nog komma snart, men hon kunde inte säga helt säkert vilken dag, sen gick hon. Hon kom in efter ca 20 minuter igen och då sa hon att jag skulle föda inom dom senaste timmarna. SHIT VAD JAG GRÄT DÅ! Mina ben darrade, hela jag darrade.. Livrädd var jag! Hon berättade att jag skulle få göra ett akut kejsarsnitt eftersom mina värden inte blev bättre. Jag ringde upp Anton som blev helt till sig och sprang ut från klassrummet och skrek "AMANDA SKA FÖDA NU!!" sen kom han ner till mig. Mamma kom också sen. Nu fick jag inte äta eller dricka någonting för att man skulle vara tom i magen. Jag satt och väntade och väntade. Tillslut kom det in en barnmorska och jag skulle få en kateter, det är en slang som man för in i kissblåsan så kissar man ner i en påse. Usch!! Det var nog det obehagligaste under hela förlossningen. Mamma ba "Nu kissar du..." hahaha. Jag låg nu fortfarande och darrade, mest i benen. Vet inte varför, var ju så nervös. Tillslut sa dom till mig att jag nu skulle åka till operationsrummet. Då var jag så jääkla nervös så jag visste inte vad jag skulle ta mig till, grät och grät och grät. Anton följde med mig ner. Dom körde mig i min sjukhussäng, för fick inte anstränga mig, sen hade jag ju droppet och katetern så kunde ändå inte gå med alla slangar. Men jag fick ligga en stund utanför operationsrummet och så kom alla läkare och presenterade sig. Så småning om flyttade dom över mig till en liten liten stenhård säng, där jag skulle opereras på. Sen var det dags för sprutan i ryggen. Jag var tvungen att luta mig framåt, kutryggad. Alla sa till mig att den gjorde SÅ ONT! Själv tyckte jag knappt att den kändes? Sen la jag mig ner igen, och nu kunde jag inte darra i benen längre.. Så nu darrade mina armar, helt galet! Doktorn som skulle operera mig tvättade min mage med någon sprit (tror jag) som var iskall sa dom, men för mig kändes det bara varmt, haha. Hela mina ben och mage blev helt varma och sen kunde jag inte lyfta nedre delen av kroppen.. Shit vad konstigt det kändes, haha. Sen sa dom till mig att nu börjar dom operera och att jag inte skulle kolla upp i lamporna för där kunde det spegla sig. Tror ni inte att jag gjorde det eller? Blod!!! Hjälp, blev ännu räddare. Mina armar darrade, men anton satt där och lugnade mig. Sen kände jag bara att det tryckte och drog i magen och jag kommer ihåg att jag kollade på anton och sa "Anton jag kommer spy!" Han tog min hand och sen hör vi båda ett bebisskrik, då började tårarna forsa ner för kinderna på både mig och Anton. Dom kom fram med Yoanna till mig och så fick jag gosa med henne på kinden bara, sen sprang dom iväg med henne. 1 minut efter hörde vi ett till bebisskrik, det var Yoline och vi började såklart gråta som galningar igen. Dom kom fram med henne till mig också så jag fick gosa med henne mot kinden sen sprang dom iväg med henne. Dom bara gick iväg med mina barn. Dom frågade anton om han ville gå och ta kort när dom klippte navelstängen osv och för mig var det helt okej! Klart jag ville ha bilder på mina barn nyfödda, och så ville jag se dom själv. Han kom tillbaka och visade bilderna för mig, jag bara grät ännu mer.. Jag ville ju också träffa MINA BARN! Dom sydde ihop mig sen fick jag ligga på uppvaket i ca 2-3 timmar, mamma och Anton var där. Och jag ba: MAAT MAAT!! Va så jäkla hungrig, hade ju inte ätit på hela dagen haha. Äntligen! äntligen fick jag åka ner ifrån uppvaket, ner till mina älskade ♥. åkte in i kuvösrummet, där var det varmt, skönt och mysigt. Och längst bort i rummet låg mina änglar, mina fina barn, Yoanna och Yoline. Jag satt där nere ett tag, sen var jag tvungen att åka upp på BB :( Men besökte mina änglar flera gånger den kvällen. Vi fick inte sova tillsammans och vi fick inte vara med varandra hela tiden. Den tiden var jobbig, jag kunde ju inte gå efter snittet och hade då inte så mycket möjlighet att ta mig ner till dom. Men jag KÄMPADE verkligen. Och dom sa till mig att jag var stark som verkligen försökte gå och stå upp osv, bara för mina barns skull. Tillslut blev jag bättre, då fick vi flytta ner till dom. Bodde där en månad ungefär och då var det inte lika spännande längre, hehe.
Måste avsluta detta inlägg med att säga att mina älsklingar är dom finaste som finns, älskar dom över allt annat. Är så glad att jag har dom, Yoanna och Yoline ♥♥♥♥♥♥
Mormor (min mamma) gästbloggar
Mormor skriver... :)
Hej alla Amandas bloggläsare,
När Amanda, tror det var i början av september 2010, kom hem och sa att hon trodde att hon var gravid bad jag henne göra graviditetstest direkt! Kommer ännu ihåg när Amanda kom uppför trappan till mig, som satt i soffan och kollade på TV, och sa "Mamma... jag har gjort ett test nu och jag är med barn".
Min första tanke/känsla var att jag måste få henne att förstå att hon är för ung. Jag var själv ung när jag fick Amanda, 20 år, och jag har ibland känt att jag saknat saker; såsom resor, eget boende utan barn, karriär, fester... finns mycket. Sedan har jag aldrig ångrat mitt beslut att skaffa barn tidigt men svackor har det funnits några...
Till slut, när jag hade lagt fram alla nackdelar jag kunde komma på om och om igen, så bad Amanda mig lägga av och låta henna tänka själv... det gjorde jag (tror jag iaf :)).
Amanda sa att hon hade bestämt sig, och det hade hennes pojkvän oxå gjort. Ni skall veta att under hela den här första tiden så var Amanda och han överrens om att de skulle behålla barnet (ja, de trodde att det var ett barn). Han skulle finnas som stöd och det här var något som han oxå ville, han pratade om jobb och ville flytta till Gotland.
Jag var med Amanda på gyn, dit hon skulle gå för att kontrollera hur långt hon kommit i graviditeten. Av förklarliga skäl satt jag kvar i väntrummet när hon och barnmorskan försvann in i undersöknings- rummet. :) Plötsligt kommer Amanda STORGRÅTANDE ut från rummet med barnmorskan, som såg ut som hon skulle svimma, hack i häl... min första tanke var "Nu har barnet dött eller något"... jag försökte prata med Amanda men hon bara grät. Vi gick med barnmorskan in i ett annat rum och hon sa "Alltså, det är inget fel... men, på ultraljudet såg jag att det var två bebisar". Blev chockad, som Amanda, såklart och i huvudet virvlade massor av tankar, både positiva och negativa: "Coolt med tvillingar", "hur ska vi klara detta", "dubbelt jobb", "Amanda är bara 16, det var jobb nog med en".
Amanda tänkte noga över beslutet tillsammans med pojkvännen, som hela tiden sa att han skulle stötta Amanda och finnas där oavsett vad hon bestämde sig för. Och så bestämde hon sig för att behålla bebisarna!
Nu var det bara att ställa om från tveksam till 100% glädje över de små som skulle komma. För mig blev det ett helt nytt liv under Amandas graviditet...
Oj, vilken lugn tid det blev hos oss!!! :)
Från: fest fredag-lördag, = bilkörande för mig.
Till: säng-liggande fredag-lördag från kl 20:00, = ett glas vin til maten för mig! :)
Från: rymning till Stockholm = ORO!!!!!!
Till: slapparhelg i Tofta = lugn och ro
Från: polissamtal, "Amanda har vin i sin väska, kan du komma"
Till: svullna fötter och mängder med alkoholfritt!
Även om jag alltid har känt att jag och Amanda har en bra relation så blev den ÄNNU bättre.. under den här tiden växte den sig så stark som den är nu! :)
Tvillingarna skulle komma den 31/3 men vi visste redan från början att det troligen skulle tidigare... och en dag i början av februari fick Amanda ont och jag skjutsade henne och Anton till förlossningen. Var gaaaanska nervös för min fina dotter och för hur det skulle gå. Det är svårt att se sin 16-åriga dotter plötsligt bli vuxen...!! :)
Satt på jobbet den 10 februari och fick på förmiddagen ett samtal från min syster, som var hos Amanda på sjukhuset... hon sa "det blir snitt i eftermiddag! OMG, OMG, OMG!! Blev aaaasnervös och grät lite innan jag samlade mig och bad chefen om ledigt på eftermiddagen. När jag kom till sjukhuset satt jag med Amanda och Anton och pratade lite, Amanda var oxå nervös såklart... Jag och Anton hade blivit lovade att båda få vara med vid snittet, när läkaren kom och sa att det tyvärr bara kunde vara en till i rummet gav jag det tillfället till Anton. Så fort de hade gått ut ur rummet ångrade jag mig en sekund, för det hade varit så fint, men sedan fick jag skärpa mig! Det är ju faktiskt DE som är föräldrar (även om Anton inte är biologiska pappan så har han funnits där för Amanda i stort sett hela graviditeten)! :)
Tiden gick huuuuur sakta som helst!!! Sedan kom det ett SMS från Amanda att allt var klart och Yoanna och Yoline var födda! :)
De fick ligga kvar på barnavdelningen i ca en månad, det var lite jobbigt. Sjukhusmaten är inte direkt att föredra och jag pendlade till jobbet, sjuk- huset och hem mest hela tiden. Utöver detta fick jag oxå fixa allt som skulle fixas, det som vi inte hunnit, som t.ex sängar och bilstolar.
Det var skönt den dagen då de blev utskrivna! :)
Nu har det gått en tid och Yoanna och Yoline "fyller" fyra månader idag!! :)
De är fullkomligt felfria och underbara! Även om jag ibland tänker att mitt liv inte riktigt blev som jag tänkt, ibland saknar jag min "frihet" lite, så är allt helt klart värt det! Jag vet att när de flyttar så kommer jag vara ledsen och vilja ha dem boende hos mig igen. Jag ser det som ett privilegium att få vara så nära mina barnbarn och få se dem växa. Amanda är underbar med sina barn, bättre mamma kan de inte få! ♥
Mobilbloggar från förlossningen!
Hur jag och min pojkvän träffades/blev tillsammans
SAMMANDRAGNINGAR/FÖRVÄRKAR
AJ AJ AJ !
Ekonomi och boende.
hemma från mvc
ÅH HERREGUD!
smått irriterad på situationen
Mår inte bra.
det finaste någon kan få ♥
