Mormor skriver... :)

Hej alla Amandas bloggläsare,

När Amanda, tror det var i början av september 2010, kom hem och sa att hon trodde att hon var gravid bad jag henne göra graviditetstest direkt! Kommer ännu ihåg när Amanda kom uppför trappan till mig, som satt i soffan och kollade på TV, och sa "Mamma... jag har gjort ett test nu och jag är med barn".

Min första tanke/känsla var att jag måste få henne att förstå att hon är för ung. Jag var själv ung när jag fick Amanda, 20 år, och jag har ibland känt att jag saknat saker; såsom resor, eget boende utan barn, karriär, fester... finns mycket. Sedan har jag aldrig ångrat mitt beslut att skaffa barn tidigt men svackor har det funnits några...

Till slut, när jag hade lagt fram alla nackdelar jag kunde komma på om och om igen, så bad Amanda mig lägga av och låta henna tänka själv... det gjorde jag (tror jag iaf :)).

Amanda sa att hon hade bestämt sig, och det hade hennes pojkvän oxå gjort. Ni skall veta att under hela den här första tiden så var Amanda och han överrens om att de skulle behålla barnet (ja, de trodde att det var ett barn). Han skulle finnas som stöd och det här var något som han oxå ville, han pratade om jobb och ville flytta till Gotland.

Jag var med Amanda på gyn, dit hon skulle gå för att kontrollera hur långt hon kommit i graviditeten. Av förklarliga skäl satt jag kvar i väntrummet när hon och barnmorskan försvann in i undersöknings- rummet. :) Plötsligt kommer Amanda STORGRÅTANDE ut från rummet med barnmorskan, som såg ut som hon skulle svimma, hack i häl... min första tanke var "Nu har barnet dött eller något"... jag försökte prata med Amanda men hon bara grät. Vi gick med barnmorskan in i ett annat rum och hon sa "Alltså, det är inget fel... men, på ultraljudet såg jag att det var två bebisar". Blev chockad, som Amanda, såklart och i huvudet virvlade massor av tankar, både positiva och negativa: "Coolt med tvillingar", "hur ska vi klara detta", "dubbelt jobb", "Amanda är bara 16, det var jobb nog med en".

Amanda tänkte noga över beslutet tillsammans med pojkvännen, som hela tiden sa att han skulle stötta Amanda och finnas där oavsett vad hon bestämde sig för. Och så bestämde hon sig för att behålla bebisarna!

Nu var det bara att ställa om från tveksam till 100% glädje över de små som skulle komma. För mig blev det ett helt nytt liv under Amandas graviditet...

Oj, vilken lugn tid det blev hos oss!!! :)

Från: fest fredag-lördag, = bilkörande för mig. 
Till: säng-liggande fredag-lördag från kl 20:00, = ett glas vin til maten för mig! :)

Från: rymning till Stockholm = ORO!!!!!!
Till: slapparhelg i Tofta = lugn och ro

Från: polissamtal, "Amanda har vin i sin väska, kan du komma"
Till: svullna fötter och mängder med alkoholfritt!

Även om jag alltid har känt att jag och Amanda har en bra relation så blev den ÄNNU bättre.. under den här tiden växte den sig så stark som den är nu! :)

Tvillingarna skulle komma den 31/3 men vi visste redan från början att det troligen skulle tidigare... och en dag i början av februari fick Amanda ont och jag skjutsade henne och Anton till förlossningen. Var gaaaanska nervös för min fina dotter och för hur det skulle gå. Det är svårt att se sin 16-åriga dotter plötsligt bli vuxen...!! :)

Satt på jobbet den 10 februari och fick på förmiddagen ett samtal från min syster, som var hos Amanda på sjukhuset... hon sa "det blir snitt i eftermiddag! OMG, OMG, OMG!! Blev aaaasnervös och grät lite innan jag samlade mig och bad chefen om ledigt på eftermiddagen. När jag kom till sjukhuset satt jag med Amanda och Anton och pratade lite, Amanda var oxå nervös såklart... Jag och Anton hade blivit lovade att båda få vara med vid snittet, när läkaren kom och sa att det tyvärr bara kunde vara en till i rummet gav jag det tillfället till Anton. Så fort de hade gått ut ur rummet ångrade jag mig en sekund, för det hade varit så fint, men sedan fick jag skärpa mig! Det är ju faktiskt DE som är föräldrar (även om Anton inte är biologiska pappan så har han funnits där för Amanda i stort sett hela graviditeten)! :)

Tiden gick huuuuur sakta som helst!!! Sedan kom det ett SMS från Amanda att allt var klart och Yoanna och Yoline var födda! :)

De fick ligga kvar på barnavdelningen i ca en månad, det var lite jobbigt. Sjukhusmaten är inte direkt att föredra och jag pendlade till jobbet, sjuk- huset och hem mest hela tiden. Utöver detta fick jag oxå fixa allt som skulle fixas, det som vi inte hunnit, som t.ex sängar och bilstolar.

Det var skönt den dagen då de blev utskrivna! :)

Nu har det gått en tid och Yoanna och Yoline "fyller" fyra månader idag!! :)
De är fullkomligt felfria och underbara! Även om jag ibland tänker att mitt liv inte riktigt blev som jag tänkt, ibland saknar jag min "frihet" lite, så är allt helt klart värt det! Jag vet att när de flyttar så kommer jag vara ledsen och vilja ha dem boende hos mig igen. Jag ser det som ett privilegium att få vara så nära mina barnbarn och få se dem växa. Amanda är underbar med sina barn, bättre mamma kan de inte få! ♥