Träffade ju Anton förut idag, just då var det skönt.. en lättnad, jag mådde bra och tog alltid jättebra. Vi pratade som kompisar, och kramades. 

Men när jag kom hem kände jag att jag började må skit igen, har gråtit i 3 timmar och nu har jag äntligen slutat.. Jag har skrivit till honom att jag vill ha ett klokt avslut, vill prata med honom och reda ut allting istället för att låtsas som att ingenting har hänt. Det handlar om rättvisa, även fast han inte vill prata med mig.. För det är hans sätt att bearbeta hans känslor. Så måste han faktiskt göra det ändå. Jag tolererar fan inte att alla 7 månader bara ska försvinna såhär? Jag vill ha ett klokt avslut, prata ut och reda ut saker och ting och sen gå vidare som kompisar. Jag vill inte alltid sitta med den här klumpen i magen och tänka på den 10 minuters långa samtalet då det tog slut. Det funkar inte så, eller är jag helt ute och cyklar?
Man kan inte göra slut, i ett tio minuters telefonsamtal! Och sen tro att allt bara ska vara över. Det är orättvist. Så jävla orättvist, att det bara är en som ska lida.. Och i detta tillfälle så är det jag.