ENSAM! Jag är inte ensam, inte egentligen.. Jag har ju alltid yoanna och yoline vilket är tur, dom lyser upp mina dagar. Men jag har ingen att prata med. Jag lagar min middag, ensam. (är förövrigt trött på pasta av alla sorter, saknar mamma). Jag sover, ensam. Och det är såhär det ska vara. Jag gillar det inte och jag är överdrivet trött på situationen. Jag är inte van att bo själv! Dagarna börjar klockan 5 då barnen vaknar och sov vägrar, medans jag ligger med dom i sängen trött som ett svin i hopp om att dom ska somna. Klockan 6 är det ingen idé att ens hoppas mer, så det är bara att vara vaken. Gå upp vid halv 7 och ge dom frukost sedan göra ett nytt tappert försök att få dom att somna, vilket såklart misslyckas. Min huvudvärk dunkar så jag blir svimfärdig. Och sen spenderar vi hela dagen i barnens rum, på golvet, lekandes. Matpaus vid lunch och egentid (för mig) efter det, då dom förhoppningsvis sover middag. Sen in på det nu skittråkiga barnrummet och spendera timmar där. När klockan närmar sig 4 är barnen jättesura och trötta, brukar sätta mig framför tvn med dom då och skruva på volymen på MAX, annars.. inget intresse, ALLS. Funkar inte det så sätter vi oss i rummet igen. Ni undrar säker VARFÖR denna ovanliga procedur. Jo, mina döttrar är mammigare än mammigast. Reser jag mig för göra något annat så börjar dom störtgråta, vilket jag tycker är onödigt. Så då sitter jag hellre där på golvet hela dagen. Jag kommer inte heller ut i sköna vädret någonting, för vi bor högst upp och vagnen står i källaren och vägen dit är ett helvete, om man är ensam. Två ungar i famnen, på något knöligt sätt försöka låsa dörren, halvspringa ner för trappan innan det händer någon olycka med 20 kg i famnen (muskler), väl nere ÄNNU en dörr att klumpigt försöka låsa upp, MÅÅÅL.. Vagnen är där, då måste jag sätta ner en unge på det väldigt ofräscha golvet medans jag sätter i den första i vagnen, sen i med den andra och inte nog med det, sen måste man dra upp vagnen som väger typ 25 kg med ungar och allt upp för en trappa för att sedan äntligen kunna gå iväg på sin promenad som man nu helt plötsligt lika gärna kunde skita i för man är redan död. Ja, att vara ensamstående tvillingmamma på högsta våningen är krävande. Men på sitt sett ganska charmigt också. Jag är trött på att be om hjälp, trots att jag vet att folk förstår mig. Jag vill framställas som visa mig svag, för det är det sista jag är!! Jag älskar mina barn över allt på denna jord. Och även om det finns människor som gör mitt liv surt och orättvist så är det bara så det är. Jag kommer kämpa och jag KOMMER klara det här, det vet jag! <3